Kulturarvet

 

kyrkstig samisk offersten

Varför ska vi bevara
Kulturmiljöer i skogen?

Det finns inga skogar i Sverige där människan inte satt sin fot. I det som är skog i dag har människan under tusentals år jagat, fiskat, odlat, bedrivit boskapsskötsel och avverkat skog för såväl husbehov som industriell verksamhet. Spåren vi lämnat efter oss är ett stort minnesarkiv för oss och kommande generationer.
I dag är skogsbruket en betydande del av svenskt näringsliv och det är många människor som är ekonomiskt beroende av skogen. En förutsättning för detta är ett lönsamt skogsbruk. Men samtidigt skadas många fornlämningar och andra kulturmiljöer vid avverkning och markberedning.
Med kunskap om hur olika kulturmiljöer ser ut, var de finns och med varsam skötsel kan vi bevara de historiska spåren samtidigt som vi bedriver ett rationellt skogsbruk. Genom att sköta kulturmiljöerna under hela skogsbrukscykeln för att göra dem synliga kommer vi förhoppningsvis inte att ha samma problem med skador på miljöerna som vi haft hittills då skogen ska avverkas och gallras.

Skogens kulturarv
De kulturspår som vittnar om hur människan nyttjat skogen och skogsmarken genom tiderna kan sammanfattas i begreppet skogens kulturarv.
Lämningar som ingår i detta kulturarv delas in i fyra kategorier utifrån det lagskydd de har: fasta fornlämningar, övriga kulturhistoriska lämningar, samt de biologiska och immateriella kulturarven.  En eller flera lämningar bildar tillsammans med sin omgivning en kulturmiljö.

Fasta fornlämningar
Fasta fornlämningar  skyddas i kulturminneslagen, lag (1988:950) om kulturminnen m.m., som även behandlar fornfynd, byggnadsminnen, god ortnamnssed, kyrkliga kulturminnen och äldre kulturföremål. Fasta fornlämningar och fornfynd kallas gemensamt för fornminnen. I denna handbok skrivs för enkelhetens skull fortsättningsvis fornlämningar, med den underförstådda betydelsen fasta fornlämningar.
Typiska fornlämningar kan vara förhistoriska gravar (t.ex. stensättningar, högar och rösen), stensträngssystem, runstenar och förhistoriska fångstgropsystem. Lagen säger även att ”Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas.”

Övriga kulturhistoriska lämningar
Lämningar som av olika anledningar, oftast på grund av att de är yngre, inte klassificeras som fornlämningar, men  ändå har tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergivna, benämns övriga kulturhistoriska lämningar. Exempel på vanliga sådana är kolbottnar, stigar, torpgrunder och sentida stengärdsgårdar. Den här kategorin har sitt lagskydd i skogsvårdslagens 30§.

Biologiska kulturarvet
Spår av hur människan nyttjat skogen och skogsmarken har inte  bara avsatts som lämningar utan kan också ses i vegetationen. Till detta biologiska kulturarv  räknas hamlade träd, trädgårdsväxter och barktäkter. Många nyckelbiotoper t.ex. i gamla ängs- och hagmarker har uppkommit som ett resultat av tidigare markanvändning, som slåtter och bete, och kan därför också betraktas som biologiskt kulturarv.

Immateriella kulturarvet
Till vårt kulturarv räknas inte bara lämningar. Även ägogränser, sägner, platsnamn och platser med tradition kan påminna oss om skogens historia och är en del av det immateriella kulturarvet.

Fornlämning eller övrig kulturhistorisk lämning?
När bedömningen görs om en lämning är en fast fornlämning eller en övrig kulturhistorisk lämning utgår man ifrån lagens definition. Den säger att en forlämning är ”lämningar efter  människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varkatigt övergivna”. I kulturminneslagen finns sedan olika fornlämningar uppräknade 1. Gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och andra begravningsplatser. 2. Resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter, symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller målningar, 3. Kors och minnesvårdar. 4. Samlingsplatser för rättskipning, kult, handel, och andra allmänna ändamål, 5. Lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång, 6. Ruiner av borgar slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar samt andra märkliga byggnader eller byggnadsverk, 7. Färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar, vägmärken, sjömärken och liknande anläggningar för samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter.
Fasta fornlämningar är också naturbildningar till vilka ålderdomliga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna liksom lämningar efter äldre folklig kult. De lämningar som inte omfattas av dessa bestämmer är övriga kulturhistoriska lämningar. Lagen tolkas av länsstyrelsen i enskilda fall.

Omkring två tredjedelar av alla kända fornlämningar ligger i skogsmark. Dessa utgörs av cirka 150 000 platser som innehåller ett eller flera objekt.  Alla Sveriges hittills upptäckta fornlämningar i skogsmark täcker 70 000-120 000 hektar, vilket är 0,3-0,5% av den totala skogsmarksarealen. Antalet kulturlämningar i fornminnesinformationssystemet (FMIS) och Skog & Historia-registret är idag drygt 400 000.

 

Vårt  kulturarv  som  göms  i   skogen.
(Ett utdrag från guidade turer)  IngemarUdd

Norberg  hörde till Dalarna fram till 1647.
Norbergs gamla Bergslag, (norra delen) omfattar delar av Hedemora Smedjebacken/Söderbärke samt Norberg.

Malmbrytning från 1100-talet, uppförande av mångfald hyttor under 1200-1300 talen……1400.   
(Tyska Hansan efterfrågade järn) 1300-1600 talen inflyttning av personer kunniga i järnhantering från Tyskland-Holland-Vallonien.
Små Bergsmansbyar växte upp med hyttor och stångjärnshamrar efter olika vattendrag. En del blev till större byar och Bruk andra försvann efter hand.   
Lämningar finns kvar i form hyttor och smedlämningar samt husgrunder  och bläster -platser. En grop för framställning av järn  bl.a av rödjord.

Mellan byarna och hyttplatserna blev det ett dåtida vägnät i form av stigar och s.k hålvägar och  kyrkstigar. Efter hand  blev en del stigar s.k kärrvägar där det gick att komma fram med  häst och en enaxlad kärra. 120 cm bred.
Vintervägar som var lagda över sjöar mossar myrmarker kan fortfarande följas.
En del av de beskrivna vägarna kom det moderna skogsbruket att göra till bilvägar.

Efter de gamla vägarna kan vi finna lämningar gömda under mossor yviga grangrenar eller överväxta med sly. Kolbottnar, dito, kojor, skogstorp, fäbodplatser, fördämningsvallar, såg och kvarnplatser .
Efter dessa vägar finns även  lämningar från skogssamernas tid med boplatser och renbetesområden. 
Det finns samiska platser som även är utmärkta på äldre kartor.
Avrättningsplatser: bl.a på Håberget. Utmärkt på 1702 års karta. Avrättning genom hängning.

ÖVERGÅNG TILL FÖRFÄDERNAS VÄGAR.

Där människor varit verksamma och trampat sina vägar  finns det alltid spår . Även om det är i skogen, det gäller att bara förstå  vad man ser.                                             
Allt detta är skyddat i lag, som fornlämning eller som fasta fornlämningar vilka har det starkaste lagskyddet. R.A

Det är nu en svunnen tid sedan våra förfäder trampade dessa leder.
Per Lagerqvist har skrivit följande .                                                                                                       
Många vägar ska sakna vandrare.
Många stigar ska ingen längre söka.
Kommande släkten ska finna dem, igenvuxna glömda och säga de är vackra.

Malmfrakterna behövde vintervägar  och sommarvägarna följde i stort samma riktningar.
Klackberg  (monsferri) järnberget  malmbrytning 1100-talet.
Flängan  med hytta 1200 talet .Bebott på 900 talet, med egen gruvbrytning vid Kolningberg
Ett flertal vägar för malmkörningarna utgick från Bergsmansbyn Flängan, vidare till Halvarsbenning-Fragg-Larsbo – Nordansjö  frälsehytta. m.fl platser.
Från Kolningberg till V. Djupkärra kallad kärrvägen numera utmärkt som Bergsmansleden går i Söderbärke samman med Sverige leden och Romboleden som går till Nidaros. 
Från samma område går det både vinterväg och sommarväg till Malmkärras hyttor. Historiska uppgifter: 1462  Malinterna  äldsta belägg. (OAU)  1664 omnämns Malmkärragruvan och Silvtjärnsgruvan som öde. Hyttorna läggs ned 1650-1670 Vintervägen fortsätter vidare till Semla Bruk i Fagersta.                                                                     
Från Flängan går Igeltjärnsvägen till  V. Djupkärra hytta med två stångjärnshammare vidare till Bråfors-Dalvik-Hemshyttan-Söderbärke.  Vägen över skogarna finns kvar i körbart skick med häst .Den är i dag en trevlig vandringsled, väl framme vid Kyrkstigen från Halvarsbenning till Kolningberg därifrån går stigen kallad ”Vret Anders väg tillbaks till Flängan.
En del av vägarna var och är i kombination sommar och vintervägar.
Bråfors: i dag ett kulturreservat. Bergsmansbyn är en av de äldsta byarna med hytta från 1200-talet nedblåst 1751. Här går det en sk hålväg som övergår delvis till en  bättre körväg som i sin tur övergår till en i dag inte framkomlig väg till Resmoren och dess hytta. En by med välbehållna byggnader och interiörer och med vandringsleder inom reservatet. Väl värt en utflyktsdag där man kan höra historiens vingslag.
Hemshyttan: Även den en mycket tidig etablerad by omnämnd i skrift 1367. Hh har en orörd bykärna från 1800-talet mitt. Där finns lämningar av järn och kopparhytta och stångjärnshammare. Härifrån  gick det en sommar och vinterväg till Resmoren, mestadels av den vägen är tagen till skogsbilväg. Byn är väl värd ett besök.
Fragg  äldsta belägg 1461 var och är fortfarande en knutpunkt för vägar åt olika håll. Härifrån  gick det både en vinterväg och sommarväg till Gläfse och Hällsjöbo hytta genom Spjutsbo bergsmansby som numera är nedriven. Väg även mot Dullbo St Moren-Resmoren- Larsbo och Söderbärke.
Från Fragg  går även vinter och sommarväg upp till Knivens och stenbrottet på nuvarande Dalasida. Dessa vägar bör vara från tidigt 1600-talet. Sommarvägen är idag en trevlig rid och vandringsled. Den går förbi Luvens kolbotten med sin speciella historia.

Soldaten Per Andersson Luva. Nr 101 tillhörde Bjurfors  Rote. Bergs Kompani  Västmanlands Regemente.
Född 1713 i Dullbo/ Fragg. Död 1762 i Stralsund.                                                   
PA Luva var även kolare
, 1761 hade han iordningställt en kolmila som under hösten skulle kolas ut men krigstjänsten kom emellan. En man i Fragg erbjöd sig att kola ut milan. Fram på efternatten kom han springande hem till byn skräckslagen för han har sett Luva komma genom den närliggande mossen i militära kläder med geväret på axeln ränseln på ryggen men ”utan huvud”. Då åtog sig en annan man uppdraget  att kola ut milan, Luvas  familj behövde få in pengar för sin överlevnad. Följande natt blev det samma sak soldaten Luva kom genom mossen utan huvud. Slutresultatet blev att milan aldrig blev kolad. Rester av milan kom att finnas kvar ända in på 1900-talet..                                                                                                                                                
Från nämnda kolbotten fortsätter stigen upp till Kos -Johannas stugtomt.                          
Namnet Kos härstammar från en man med detta soldatnamn                                                          
Johanna Jonsdotter född i Abbortorpet i Norberg 12 juli 1840.                                                    
Familjen flyttade till Kos-stugan 1847.                                                                                                 
Kos-Johanna gifte sig 1872 med Anders Johan Karlsson, de bosatte sig på Norns Bruk.

Johanna var under sin livstid en duktig och eftertraktad ”jordemor”som hjälpte barnen till världen, likaså var hon behjälplig med att ta hand om människor som hade slutat sina jordiska dagar. Kos-Johanna Jonsdotter dog på Norns Bruk 4/8 1924.

Historien berättar vidare om denna kvinna när hon som flicka fick bli vallpiga åt skogstorparna på Knivens och Bråtens när djuren betade på sommaren. Hon skulle då även hålla vargen borta . Det handlade om att vara med djuren på skogen ,det  kunde vara nog så svårt.
 En dag hände följande Johanna satt uppe på en sten och såg vargen komma närmare.      Helt ointresserad av djuren. Då såg Johanna att vargen haltade på ett ben, vargen kom nu fram mot Johanna och sträckte upp en framtass där en trädpinne trängt igenom. Johanna var ju en modig flicka uppväxt som hon var på de stora skogarna och van med att ha vargar som strök omkring. Hon drog ut pinnen ur vargens tass. Från den dagen var det ingen varg som mer rörde djuren som hon hade ansvar för.

Vi har nu den mer kända malmvägen från Fliken till Norns Bruk den är en vinterväg som numera fungerar som skoterled. Den går över ett antal sjöar bl.a Stensjön och vidare över Lappmyran-Sotbo-Norn det är även en bra skidväg.Vid Fliken finns den sk färdestugan  byggd 1846  för hyttarbetarna .Efter hyttans nedläggelse kom den att  användes vintertid för övernattning av forbönderna som  fraktade malm till Norns Bruk. Med ett stall som rymde 30 hästar.

Vid lappmyran tog en vinterväg av mot Gränse och Dräcke. Användes troligen redan på 1400-talet av malmkörare. Båda platserna hade hytta stångjärnshammare och kvarnplatser. Från Gräntse går körvägen vidare mot Turbo därifrån till Nyhyttan  och Vikmanshyttan. Nyhyttan är omnämnt  år 1396 med hytta och en stångjärnshammare.

Den äldsta vägen från Vikmanshyttan till Nyhyttan är lokaliserad,  den är i form av en hålväg, och kärrväg. Vidare går den mot Turbo viker av mot Norns Bruk via Stubbs täkt och torp. Denna vägsträckning kom att kallas postvägen. inom området fanns det ett flertal fäbodar bla. Gryck-Anders fäbod och Gälbo tillhörande Lassbo by-Norrhyttans-Jälkarbyn. Fotobilder över torpen tillhörande Vikmanshytte & Norns Bruk visas sommartid vid Ingvallsbennings skola.(Ingvallsbenning&Turbo hembygdsförening).

Vi går tillbaks till Gräntse by  omnänd i skrift 1492. Vid 1600 talets slut fanns det här sju gårdar. Den gamla vägen går här söderut mot Bjurtjärnstorp,  Stensjövägen och Gäsjö. Vägen är utmärkt på  1692 års karta. Gäsjö började då bli början till ett bruk, ägare var  Brita Sneckenberg. På 1702 karta finns det en notering att detta är resvägen till Norberg.

Vi går tillbaks en bit mot Gräntse  där finner vi en dammfördämning som benämns som lappdammen. I närheten finns en lappkåta platsen utmärkt på 1692 års karta. Kartritaren träffade även lappen Johan och hade ett samtal med honom. Mer om samerna kommer att redovisas senare under året. Vid mitt arbete i området kom jag att känna mig bekant med människor 12 generationer bort i tiden.

Att levandegöra våra anfäders historia blir en uppgift för släktforskare.

Ett flertal av byarna gårdarna platser har blivit namngivna efter någon person.
ex  Sjulsbo by, namnet kan vi hämta från samen Sjul. (vanligt samiskt namn.)
Jag följer ett rakt led av min släkt från Clemens  som kom från Tyskland och gav namn åt Clemenshyttan ” Klämshyttan”
Vidare till Gräntse där finns Hindrich Wincenson. Wincen Wincenson. Gräntse.
Bengt Hindrichson från Dullbo/Söderbärke. Hindrich Bengtson från Gäsjö  född omkr 1480. 
För att fortsätta från H. Bengtsson gör jag en kvalificerad gissning  att dennes far är             
NN född omkr. 1450                                                                                                                                     
NN    ”        ”    1420                                                                                                                                     
NN    ”        ”    1390  vilken då är min mffmmmfmfmmmffffffffffff  som då var en samtida med Engelbrekt  som var ledaren av Engelbrektsupproret 1434-1436 i vilket bergsmännen deltog i.

Samtliga av ovanstående var bergsmän i Norbergs gamla Bergslag.

HISTORIEN  BERIKAR  LIVET.
C
itat:  Björn Rosengren

  

TOMT